Även idag var jag iväg och tränade Nike. Denna gång åkte vi till Haninge BK, vår hemmaklubb. Inte en människa var där, men planen var välplogad och fin, så jag ställde ut en ruta och satte igång träningen. Vi tränade i stort sett samma moment som i fredags, men la tyngden på rutan. Jag måste fundera på hur jag ska få henne att komma in i mitten igen, liksom igår stannade hon huvudsakligen precis före första konparet.

FF gick riktigt bra, liksom sättandet.

Istället för fjärren provade jag inkallning, och belönade bara starterna. Precis innan olyckan hade Nike börjat ligga kvar vid inkallningskommandot, men av det syntes inget idag. Hoppas den låsningen har försvunnit under vilan.

Fortfarande kan man inte se några som helst tecken på att benet gör ont, så jag börjar tro på att det värsta är över nu. Dessutom tänker jag att om hon klarar av att utföra de avancerad lekar hon just nu ägnar sig åt tillsammans med Hertha, då klarar hon lydnadsträningen...   

Det gör att jag nu vågar presentera våra mål i lydnaden för i år:

1. Träningstävling klass III 23 maj

2. Tävla klass III innan juli

3. Ev. starta elitklass innan året är slut

Jag har varit inne på tävlingskalendern och tittat på passande tävlingar, men jag har inte bestämt något än. Jag tycker det är svårt att planera exakta tävlingar så långt i förväg.

Dessutom skulle jag vilja få en etta i NKL i jaktens B-prov. Två fåglar ligger i påsar i bilen, jag tänkte låta Nike få apportera lite snart. Problemet är all snö.

I morgon ska vi simma igen. Jag ska föröka hinna med ett träningspass innan det också.

Ha det!

Igår var jag iväg till Stockholms Södra för att se om det fanns någon upplogad plan där jag kunde träna Nike. Hittills har jag bara tränat henne korta stunder och korta sträckor ute på parkeringen, men nu är det dags att utöka träningen. Som tur var hade man plogat upp en bit av ena planen, så jag körde igenom FF, sättande, rutan och fjärren.

Särskilt nöjd är jag med fjärren. Vi har tränat hårt på att hon inte ska bli så lång i ställandena från ligg, eftersom det då är svårare för henne att sätta sig korrekt. Jag har kastat belöningen bakom henne samtidigt som jag sagt stå, och det har visat sig fungera. Ställandena nu är snabbat, stabila och lagom långa, så när hon sedan ska sätta sig eller lägga sig blir skiftet korrekt. Igår visade det sig att det fungerar även på 10 meter. Hon är en pärla, min lilla svarta!

Rutan måste vi jobba med. Hon stannar grunt, precis innan första konparet, så jag måste jobba på placeringen. Men hon älskar det, så vi kan nöta momentet nästan hur länge som helst!

De andra momenten fungerade bra, och det kändes skönt att vara tillbaka i gamla rutiner igen. Även Nike älskade det, och hon visade inga tecken på hälta eller känning av skadan i benet  . Efteråt stretchade jag igenom henne ordentligt, något hon börjar vänja sig vid numera.

Idag tar vi en vilodag, men i morgon blir det träning igen!

I onsdags simmade jag Nike för tredje gången. Vi hade stora problem med att komma till simmet, min bil fastnade i snön på parkeringen, och jag kom inte loss på över en halvtimme. Men som tur var hade Camilla en tid ledig, så vi lyckades simma i alla fall. Nike simmar lugnare för var gång, men hon har fortfarande en tendens att då och då försöka klättra upp på kanten. Därför bestämde vi att vi ska simma med instruktör ytterligare en gång. Efter det hoppas jag att jag kan simma henne själv.

Både Nike och Hertha löper, så det är full rulle här hemma  .

Ha det gott!

Idag var det dags för Nikes andra simpass. Jag hade bett syster vara med för att ta kort och filma, och snäll som hon är följde hon gärna med.

Den här gången fick Nike simma lite längre, och hon fick röra sig längs bassängen istället för att simma på stället. Till en början förstod hon inte riktigt meningen, men när hon fick simma efter kastade leksaker släppte alla funderingar och instinkten tog vid. Efter en liten stund tog vi bort den bakre linan, så att hon kunde simma lite friare, och det blev riktigt harmoniskt.

Nästa tillfälle är redan på onsdag, och efter det ska vi försöka klara det själva. Man kan redan se att det här är gott för Nike, hon blir glad av det, och blir trött både i huvud och kropp.

I morgon blir det lydnadsträning.

Först måste man duscha... inte kul!

Skönt att få vila på mattes arm.        

Igår hämtade jag Novafonen hos min mor, och på kvällen provade jag den på Nike. Jag var lite orolig för hur hon skulle reagera eftersom den vibrerar vilket kan uppfattas som obehagligt av en del hundar. Nike verkade dock inte bry sig. Hon stod snällt still och lät mig arbeta med den över det område som Anna sagt att Nike reagerade på. Nu ska jag använda den på henne en stund varje dag, mest för att förebygga.

Idag har vi tränat fritt följ och sättande under gång ute. Det är riktigt kallt idag, -13 C när vi gick ut, så det blev inget långt träningspass. Det kändes dock riktigt bra, hon jobbade lugnt och fokuserat, med bra position och snabba sättanden vid halterna.

Jag håller på och jobbar med belöningarna, för att hitta vad som triggar Nike allra bäst. Hon älskar köttbullar, bollkastaren och kycklingvingar, men som jag sett tidigare kan några saker få henne för på, så att hon överarbetar. Därför gäller det att hitta rätt. Idag hade jag med mig alla tre belöningarna, men gav dem vid olika tillfällen, och vi är nog på rätt väg.

Sättandena är numera jättefina, så dem är jag nöjd med.

Väl inne igen stretchade jag henne, vilket också finns med på vår rehabplan. Vi ska göra det dagligen när det passar. Alla rörelser fungerar bra att göra stående, förutom en, så där får jag lägga henne ned. Till en början gillade hon inte stretching, men nu kan hon till och med njuta av det.

Nu ska vi ut på en längre promenad, innan temperaturen sjunker för mycket igen.

Ha det gott!

Efter en dag med snökaos, oplogade parkeringar, fastsnöade bilar och stängda bankomater, kom vi tillslut iväg till simmet, i tid och med pengar i plånboken. Nike var spänd av förväntan, hon kände igen sig från gårdagens besök, och klev glatt in genom dörren.

Efter några minuters väntan fick vi komma in till den stora bassängen, tillsammans med Charlotte, som var vår instruktör idag. Det första vi skulle göra var att, precis som för människor, ta en dusch, här för att få bort ytligt smuts och päls. Det var inte jättekul, men Nike var ändå duktig och pinade sig igenom detta. Efter det fick hon på sig en flytväst för att hon skulle ligga så bra som möjligt i vattnet, och sedan bar det iväg till bassängen! Nike vädrade intresserat och förväntansfullt, lukten av vatten väcker tydligt glädjen hos henne. Lite tvekan fanns ändå, och lite hjälp behövdes för att komma i vattnet. Men då simmades det! Eftersom det var första gången använde vi linor, och hon fick simma på stället för att inte lockas att klättra upp mot kanterna. Charlotte stod med den bakre linan och jag med den främre, så att Nike var vänd mot mig och jag kunde locka henne om hon ville iväg.

Till en början simmade hon frenetiskt, och det var en hel del plaskanden. För att lugna henne fick hon en leksak att ha i munnen, det ger lite rokänsla. Efter en liten stund kunde man se att hon hittade rytmen, och simmade mer metodiskt. Vi har ju haft ett långt uppehåll i fysträningen, och konditionen har säkert blivit sämre efter olyckan, så hon fick simma 3 x 2 minuter, med en minuts vila mellan. Vilan bestod av att hon fick komma in till kanten, och där höll först Charlotte, sedan jag, henne lugn och stilla genom att hålla i yttre framben så att simreflexen avstannade, samtidigt som andra armen låg runt bålen. Nike tyckte en minut var lite väl länge, hon ville simma!  

Den faktiska simtiden kommer att utökas i och med att konditionen förbättras, vilket jag tror går ganska snabbt, liksom att säkerheten att simma i bassäng ökar.

När de sammanlagda 6 minutrarna var avklarade fick Nike komma upp på rampen. Väl där vände hon sig om och tittade längtansfullt tillbaka på vattnet. Hon gillade verkligen det här!

Tanken är att vi ska simma med instruktör ytterligare två gånger, för att sedan försöka fixa det själva. Måndag är nästa tillfälle, då tillsammans med Camilla.

Nu ligger Nike i soffan och sover. Direkt efter simningen verkade hon inte trött, snarare upplivad och glad, men nu tror jag att det fysiska arbetet har tagit ut sin rätt  ! Kanske blir hon inte lika morgonpigg nu...

I morgon fortsätter vi med lydnadsträningen. Nya vittringspinnar måste inhandlas. Dessutom ska jag göra ett besök hemma hos min mor, som tursamt visade sig ha en Novafon i garderoben. Säg den pryl som min mamma inte har:)

Ha det gott!

Idag var jag med Nike hos sjukgumnasten, Anna, på Haninge Hundhälsa. Hon klämde och kände på Nike, tänjde och böjde, och beskedet var gott. Hon tyckte att Nike kändes bra, och att det inte fanns några egentliga tecken från skadan, förrutom en liten punkt högst upp, långt bak på ryggen, nära svansroten. Det var inte allvarligare än att hon reagerade en aning när Anna tryckte där, och Anna ansåg att det mest behövdes förebyggande djupbehandlig med en Novafon där. Utöver det behövde Nike bygga upp musklerna på höger bakben, vilket är lite mindre än det vänstra. Så simningen vi ska börja med i morgon är det första steget i rehabiliteringen, och sedan ska vi utöka med kedjedrag om en månad. Parallellt med simningen ska jag jobba med viktmanschetten, och hon ska bära den ett par gånger om dagen. Om sex-åtta veckor ska jag träffa Anna igen för att utvärdera och göra upp en fortsatt rahab-plan. Det här känns riktigt bra, och framtiden ser ljus ut  !

Nikes hemgjorda viktmanschett!

Det känns overkligt nu att tänka på den sekund jag stod i skogen och hörde smällen. De få sekunder det tog för mig att springa genom snår och buskar hann jag tänka på alla möjliga scener jag skulle få se, men aldrig trodde jag att vi sex veckor senare skulle kunna leva som normalt igen. Jag trodde hon var borta för alltid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det gick så bra, och antar att vi gjort slut på vår tur nu  ...

Dags för en promenad i snöovädret, och sedan blir det te och kaka framför "So you think you can dance!"

I morgon återkommer jag med en rapport om simdebuten!

Ha det gott!  

Hela dagen har den engelskundervisande lärarkåren på skolan varit på underbar kurs med Nicholas Waters! Tänk att bara få sitta och ta emot kunskap under en hel dag, användbar kunskap, och samtidigt översköljas av engelska språket. Det finns många sätt att använda en fredag, och det här är ett av de bättre. Kursen handlade om Australien i alla dess former, vilket passar utmärkt eftersom nästa tema jag och Catherine ska köra är just Australien.

Men nu är det helg, och två lediga dagar ligger framför oss! Vi ska verkligen ta itu med träningen nu, speciellt platsliggningen. Jag kan inte komma tillbaka till Anne utan att ha gjort framsteg i det moment vi verkligen haft möjlighet att träna under den här perioden, för då vet jag inte vad hon gör   ! Det är bara det att jag tycker att det är ett så oerhört tråkigt moment att träna, vilket leder till att vi inte tränar det så ofta som vi borde, vilket i sin tur leder till att Nike inte gör de framsteg jag önskar, vilket leder till att det blir ännu tråkigare, och så ... ja, ni förstår. Jag måste tvinga mig själv helt enkelt  . Nu på eftermiddagen körde jag ett pass utanför huset, med fritt följ, sättande och platsliggning.

FF gick riktigt bra, även om jag fortfarande har kopplet bakom ryggen. Det finns mest där för att påminna mig och Nike om hennes position, och jag använder det sällan. Vi fick till ett par bra vänster-om-halter, liksom språng-marsch, så jag är nöjd.

Sättandena kunde jag se genom skuggorna, och de fungerade också bra. Hon sätter sig snabbt, och har sedan kontakt med mig hela tiden, vilket tidigare varit ett av våra problem, dvs säga att hon flackat med blicken, och varit okoncentrerad.

Platsliggningen var okej, men jag har svårt att sätta upp kriterier och sedan följa dem. Jag har nu bestämt att hakan-i-backen är ett måste för henne, annars vickar hon på rumpan och drar sig framåt. Nu MÅSTE jag vara bestämd!!! Allt ligger hos mig, inte hos Nike.

Det ska bli skönt att komma igång med simningen, inte bara för träningens skull, utan också för att aktivera Nike. Hon visar inga tecken på underastimulering egentligen, men varje morgon när min väckarklocka ringer sätter hon sig upp och tittar på mig. "Jaha, dags att gå upp, äntligen!" verkar hon tänka. Det gjorde hon inte tidigare.

Motorlampan på bilen började lysa igår. Pappa!! Han kunde inte se något tecken under motorhuven på vad problemet kan vara, så vi hoppas det bara är tändstiften. Annars måste jag åka in på verkstan och kolla upp det  ! Min lilla bil!

På återseende!

Overkligt många runt omkring mig lever just nu i ovisshet pga cancern. På jobbet, hos grannar, bland nära och kära, ingen omgivning är skonad. Man står som förlamad. Ena dagen är allt lugnt, och nästa befinner man sig i ingenmansland. Jag sänder alla en tanke, ni finns alltid hos mig  .

En ljusglimt i mörkret är att Nike inte verkar påverkad av sin skada. Vi tränade igår ute på parkeringen. Fritt följ blev det, med kycklingvingar som belöning. Det var populärt! Nike jobbade hårt för att komma åt sin belöning. Jag vill inte gärna använda mig av hennes favorit, bollkastaren, eftersom det är halt ute och sist jag använde den halkade hon och landade på sitt onda ben. Hon visade inga tecken på att det gjorde ont, men det känns bättre att vara på den säkra sidan. Vi fortsätter så här fram tills vi träffat sjukgymnasten nästa vecka. Då påbörjar vi också simträningen.

Idag gick vi på en halvtimmespromenad. För oss är det det längsta vi gått på en månad! Härligt!  

Vi längtar till och drömmer om sommaren, men medan kung Bore har oss i sitt våld får vi hålla till godo med minnen och vackra bilder.

Söta Dina ser vän och oskyldig ut i gröngräset.

En Hertha-valp! Visst kan man se att hon kommer att växa upp och bli champion!

Härliga Nike i full fart. Snart är vi där igen!

Ha det gott!