Du är ju helt underbar, Sarah Sjöström! Tack för att du får oss att nervöst bita på naglar och läppar, och sedan jubla över dina fina prestationer. Alla ord är för små här, och superlativen räcker inte till. Lycka till, och som vi säger till alla våra elever, kom och hälsa på. Du ska ju bara nästgårds i alla fall;).

Igår kväll träffade jag på två andra elever som gick i Sarahs klass, och som gick ut i våras. Det var kul att höra om deras sommar och framtidsplaner. Sarahs prestationer är outstanding på många sätt, men för mig är alla elevers utveckling härliga att se. Ibland kan det vara en enorm bedrift att tex få betyg i alla ämnen eller att komma in på ett program på gymnasiet. Allas mål är värdefulla.

Själv sitter jag och läser Niina Svartbergs bok Lyckas på tävling, för att bli medveten om de metoder och möjligheter som finns för mental träning. Sist jag tävlade med Nike blev jag så nervös, och det påverkade absolut Nikes, och min, prestation. Det är konstigt, eftersom jag inte alls var speciellt nervös på vår första tävling, vilket vore mer logiskt. Det var ett litet elddop för oss, och många duktiga personer jag känner var där, vilket borde ökat prestationsångesten. Men efter platsliggningen var jag ganska lugn, kände mig lagom pirrig och upprymd. Den senaste tävlingen var på ett litet ställe där ingen jag kände fanns på plats, förutom Maggan. Jag visste att Nike hade varit fokuserad och koncentrerad tidigare på tävling, vilket borde lugnat mig. Men nervositet är inte logisk, och jag känner att jag måste jobba konkret med detta för att inte förstöra för Nike och mig i framtiden. Boken är bra, den ger konkreta råd och tips på hur man kan gå till väga för att lära sig handskas med sig själv på tävling, och den går också lite djupare för att utröna varför nervositet uppstår. Läs den är mitt tips.

Idag tränade jag på klubben; metallapporten, hoppapportering, fritt följ och inkallning. Det blev även lite fjärr på slutet. Allt gick ganska bra faktiskt. Jag ändrade om lite i ordningen. Ofta börjar jag med fria följet, det känns logiskt på något vis. Men idag ville jag börja med metallapporten, ett svårt moment för Nike så jag ville ha henne fräsch både i knopp och kropp för att kunna nöta momentet ett tag. Det fungerade på så sätt att hon orkade med alla mina olika infallsvinklar, och jag tror att det kommer att bli bra till slut. Numera är det inga större problem för henne att komma in till sidan med apportbocken i munnen. Nu jobbar vi på tempo och gripande.

Om två veckor är det dags för det efterlängtade hundlägret. Jag ser verkligen fram emot det, och jag är säker på att det kommer att bli mycket givande och utvecklande.

Godnatt och dröm sött!

Idag har jag suttit som klistrad framför tv:n och följt Sarah Sjöströms underbara simningar på VM i Rom. Först slår hon till med svenskt rekord och mästerskapsrekord i försökssimningarna, och sedan världsrekord i semifinalen! Var ska detta sluta? Stoltheten bubblar i mig, hur fånigt det än låter. Sarah gick i våras ut den nia som jag undervisade i svenska och engelska, och vi på skolan har sedan hon gick i sexan följt hennes kometkarriär. Det är så härligt att se den spontanitet och glädje hon utstrålar, men samtidigt mognad och mentala styrka. I morgon ska jag hålla alla tummar för att hon får lägga ett VM-guld till meriterna. Heja Sarah!!

Sedan vi kom hem från vår semester i Dalarna har dagarna helt handlat om hundarna.

I måndags tog jag ut Nike på ett lydnadspass på morgonen. Vi tränade fritt följ, metallapportering, rutan och backaövningen inför fjärren. Vårt stora problem är apporteringen (det kan man inte tro med en apporterande hund...); Nike springer snabbt ut till apporten, griper den snabbt (ibland en del slarv här, men ändå) och påbörjar ingången. Efter ca halva sträckan saktar hon av och lägger sig ner, med apporten i munnen och tittar uppfodrande på mig! Jag fattar att hon väntar på en boll eller liknande bakåt, men vi måste utöka sträckan. Det här blir ett delikat problem på lydnadslägret i augusti. Det andra fungerade bra, hon formligen älskar rutan, även om hon blir lite grund då och då.

Efter träningspasset åkte vi hem och jag stoppade Hertha i badet. Hon såg ut som en enda stor hårboll, med tovor i lager på lager! Många bad skapar detta, liksom en vecka med konstant utomhusvistelse i granskog och sand. Som tur är är Hertha en snäll tjej på bordet, trots att hon inte gillar att vara där speciellt mycket. Så länge hon får stå fritt är det inga problem. Ett par timmar tog det med bad, föning (tack och lov för blastern!) och klippning. Jag är inte så duktig på att klippa, så det tar ett tag. Men fin blev hon, en riktig bedlington tittade fram under saxen. Det enda jag inte kunde rätta till var hennes huvud. Någon (svarta maran Nike antagligen) använder Herthas päls på huvudet som ett bra ställe att grabba tag i under lek, vilket medför att pälsen där är något gles och kort. Så hennes huvud är i nuläget snipigt. Men vad gör man? Jag hade tänkt lägga ut före- och efterkort här, men jag glömmer alltid att ta en bild innan jag sätter igång.

Under tiden jag fixade med Hertha ringde Mia som jag träffat på lite kurser och frågade om jag hade lust att träna tillsammans på tisdagen. Jag blev jätteglad, bra träningskompisar växer inte på träd, och det är så nyttigt att träna med olika personer. Så naturligtvis sa jag ja, vi bestämde att vi skulle träffas på Stockholm Södra.

På måndagskvällen bar det av till Vårsta i Tumba för lite jaktträning tillsammans med Lena och Helene. Vi skulle koncentrera oss på vattentäning, supernyttigt. Det visade sig att vi bara var tre ekipage som skulle vara med, så det blev mycket aktiv träning under lite drygt två timmar och Nike var trött på slutet. Men det var ett riktigt bra träningspass med många bra uppgifter, tips och idéer. Lena och Helene stod på var sin sida av sjön, vilket medförde långa markeringar och dirigeringar över vattnet. Nike var en pärla hela tiden! Jag är så stolt över min lilla stjärna! Till en början hade vi, som vanligt, strul med överlämningarna, men ett litet nyp i ljumsken i precis rätt ögonblick gav resultat direkt och resten av kvällen gjorde hon klockrena överlämningar. Jag förordar inte nyp eller liknande i första hand, men här var det tydligt att hon visste vad hon borde göra, men valde att demonstrativt gå förbi mig, vilket inte kan tolereras. Bevisligen gjorde det nytta, och det kommer nog inte behövas igen. Nu är det dags att anmäla sig till ett B-prov, så att vi kommer iväg någon gång.

På tisdagsmorgonen var Nike fortfarande lite mör efter träningen kvällen innan, men det är nyttigt att träna även då hunden inte är i toppform, tävlingar kan bli långa och utdragna. Så vi åkte iväg till Stockholm Södra och mötte upp Mia med Pasco. Det blev ett givande pass för oss båda, vi fick nya idéer av varandra och kände att det här måste vi fortsätta med. Vi bestämde genast en ny tid till nästa vecka. Jag fick ett bra tips angående metallen och hennes ingång. Vi ska träna den separat, och inte direkt med hela svängen. Först får hon komma in till sidan nästan helt bakifrån, och gradvis vrider jag på mig så att svängen blir tydligare och tydligare. Först är avståndet inte stort, det är ingången som är viktig. Sedan ökar jag på avståndet. Jag provade redan på kvällen, och det verkar fungera! Nu ska jag inte hasta iväg, utan låta det sätta sig. Problemet kan ha legat i själva ingången, att den kan kännas obehaglig med metallföremålet i munnen. Vi håller tummarna!

När vi kom hem insåg jag att om den ena bedlingtoonen är snygg och välpolerad ser den andra ännu värre ut bredvid. Så det var bara att stoppa ner Dina i badkaret, och det uppskattades inte! Som tur är har Dina inte alls samma tjocka päls som Hertha och tar inte hälften så lång tid att göra i ordning, trots allt tjafs på bordet. Jag rakade henne över hela kroppen och klippte ben och huvud, så nu har jag två riktiga bedlingtooner! Får se hur länge det håller...

Ikväll ska vi träffa Maggan för träning, även då på Stockholm Södra. Vi har inte tränat ihop sedan tävlingen, så det blir kul. Fram till dess tar vi det lugnt.

Ha det gott!

Så var visiten i Dalarna över för denna gång. Vi har haft ett par underbara dagar, med sol och värme. Hundarna har njutit av att bara få vara, att strosa runt, leka lite, bada i lilla poolen och då och då gå på promenad. Lite träning har vi naturligtvis hunnit med, men vi har tagit det ganska lugnt. Varje kväll har både hundarna och vi människor stupat i säng. Solen gör en ganska mör faktiskt. Här kommer lite bilder på vad våra dagar har innehållit.

I morgon åker jag och min syster till vår egen lilla avkopplingszon, Våmhus i Dalarna. Vår moster bor där på sin gård, och vi bor i en egen husvagn på hennes mark. Hundarna älskar att vara där, det är bara att kliva utanför dörren på morgonen och man är ute i naturen. Många djur finns det att hålla ögonen på också; kossor, grisar och får bland andra. Första gången Nike var där förra sommaren var hon så trött efter första dagen att hon sov 10 timmar i sträck! Vi fick tvinga ut henne för en morgonkissning, sedan smet hon in och fortsatte sova. Det var så många intryck för en liten valp att ta in.

Eftersom vi åker dit ett par gånger om året känner vi resvägen ganska bra. Men förra sommaren bestämde min syster och jag oss för att den här sommaren skulle vi stanna på alla ställen som vi så många gånger sett genom bilfönstret, men bara åkt förbi. Ställen som "Antikt 200 m" eller liknande. Så i morgon startar vi tidigt på förmiddagen för att ha hela dagen på oss när vi åker upp. Kanske kan man hitta några guldkorn.

Direkt när vi kommer hem är det dags för jaktträning igen, vattenträning. Nike och jag tycker att det är så kul, det är bäst att ta vara på de tillfällen som ges. Det är också väldigt nyttigt att träna tillsammans med andra. Så mycket annat tränas då automatiskt; passivitet och stabilitet bland annat.

Idag var vi uppe tidigt och tränade lydnad på klubben. Jag testar lite belöningar för att hitta det där extra hos Nike. Hittills har jag kommit fram till att väntan och den egna maten fungerar mycket bra. Här om dagen testade jag med kycklingvingar och det var inte heller fy skam. Men jag tror att väntan, att titta på någon annan som tränas (med mig alltså), är den största motivationen. Då kommer det där drivet som finns hos henne. Det som vi har tränat mycket den sista tiden är snabba lägganden på avstånd inför inkallningen, rutan på långt avstånd och med läggande i rutan, ställande och läggande i fjärren och apporeringarna, både metallen och över hinder. Metallapporten är den som ger mest huvudbry. Problemet är att Nike håller apporterna så löst, hon biter inte ihop, och då skramlar den en del. Något som vi kan jobba med på det läger vi ska på om en månad hos Anne Dahlin. Vi har också problem med ingångarna där, hon vill inte riktigt komma in med metallen i munnen. De andra delarna fungerar riktigt bra. Rutan är en av hennes egna favoriter, och att lägga sig i den på kommando var ingen match. Stå och ligg i fjärren börjar sätta sig. Än så länge har vi bara tränat själva rörelsen, så att hon får in i kroppen hur hon ska göra i momentet. Snabba lägganden tycker hon är kul, så där går det också framåt. Det är kul att få jobba med detaljer igen!

Ha det gott!

Igår deltog vi i vår andra lydnadstävling, klass II på Kinda Brukshundklubb i Kisa. Trots en del problem lyckades vi komma över gränsen för ett första-pris, med en hårsmån. Direkt efter tävlingen var jag ganska besviken och tyckte att vi hade gjort en dålig uppvisning. Nu har jag hunnit tänka och egentligen var det bara ett moment där Nike slarvade, apporteringen. I de andra momenten handlade låga poäng om att hon inte ville sätta sig upp från liggande position i läggande under gång och i fjärrdirigeringen. Jag fick kommendera upp henne både tre och fyra gånger, men det beror på att vi jobbat så hårt med platsliggningen och hakan i backen. De andra momenten var bra eller till och med riktigt bra, med 10 på rutan, 9 på inkallning med ställande, 9,5 på fritt hopp över hinder, 9 på helhetsintrycket och 8 på fria följet. Det sistnämnda var jag inte nöjd med men det är godkänt. På grund av förarmiss (nervositet måste jag skylla på) fick vi 8 på platsliggningen, men tillslut blev resultatet 163 poäng och det räcker för uppflyttning. Nu börjar vi jobba mot trean!

Ha det skönt i sommarvärmen