Min bedlingtonterrier Dina ser ut som den vänaste varelse på jorden, men bakom denna fasad döljer sig en riktig ulv i fårakläder. Hon är tuff som få, envis som synden och ska alltid ha sista ordet. Eftersom hon är liten och söt skapar detta inte så stora rabalder från omgivningen, men för mig har det varit jobbigt att gå på promenader med en då och då rabiat odåga. Jag vill känna att jag har kontroll, och att mina hundar har mig i fokus även när vi möter andra hundar. För det har varit det stora problemet, hundmöten under promenaderna. Vissa hundar har Dina inte ägnat så mycket energi åt, men andra har varit som röda skynken och hon har känts okontaktbar. Har man dessutom två andra hundar att hålla lite koll på känns det ibland övermäktigt.

Jag har fått många tips, och provat ett antal varianter, men inget har känts bra. Några idéer har jag förkastat direkt, som hårda fysiska tilltag eller att jag ska undvika problemet genom att vända varje gång vi möter en annan hund. Skvallerträning hade jag hört talats om, och jag tilltalades av den positiva grundinställningen i idéen. Att lära hunden att skvallra på problemet, att det ger belöning i någon form kändes klokt, tryggt och hållbart. Så jag började prova. När en hund närmade sig såg jag till att få någon av hundarnas uppmärksamhet, och denna kontakt belönades genom godis till alla. I början kastade jag godis på marken, så att själva ätandet tog en stund, och på så sätt hann de mötande hundarna ofta passera. Mina hundar uppfattade att de fanns där, men ägnade sig åt det som var viktigare, belöningen!

Efter bara några möten gick jag över till att belöna med en godis från min hand,dock utan att aktivt kalla på hundarna, och jag märkte att alla tre, inklusive Dina, började flytta fokus från de mötande hundarna till mig. Fortfarande kunde Dina dock se en hund av det röda skynkets art, och då fick det en större prioritering. Men jag fortsatte envist att belöna varje kontakt som togs. 

Så kom det verkliga beviset. Igår när vi gick på promenad mötte vi flera hundar i olika omgångar. Vid varje möte vände hundarna upp mot mig, med lite olika fördröjning men utan att visa någon form av utåtagerande. Den sista hunden vi mötte var ett sådant rött skynke, en skällande liten hund som frenetsikt drog i sitt koppel och kastade sig åt vårt håll. Dina kastade en blick på hunden, vände sedan upp mot mig och väntade!  Vilken total lycka!  Inga ord, inget "nej", inget hårt hållande i koppel, bara en förväntan! Jag är såld, och ska fortsätta jobba på det här sättet. Hundarna känns trygga, och promenaderna har blivit positiva tillställningar som vi alla ser fram emot! 

Inte helt missvisande...  

Jag som är så vän och snäll..."

Hundmöten kan vara okomplicerade!

Ha det gott!